[OM EN FLICKA] -

Come on skinny love, just last the year

2011-12-23 // 11:01:00 » © adelines.se

23 december och det här året går mot sitt slut. Det har varit både ett av de finaste och mest förvirrande året i hela mitt liv. Jag har förlorat lika mycket som jag har vunnit. Jag har undrat var jag står och var jag är påväg någonstans, och sist men inte minst var jag har varit någonstans. Det har känts som att jag har förlorat mig själv, för att sedan inse att det kanske var på vägen till att hitta mig själv. Och jag kanske inte vet vem jag själv är, men för första gången på väldigt länge har jag människor runt om kring mig som vet vem jag är. Imorgon är det julafton och detta året har gått så otroligt snabbt. Början av det kommer jag inte ihåg överhuvudtaget, om jag ska vara ärlig. Sommaren var fin men förvirrande, speciellt slutet. Hösten har bevisat för mig att ödet existerar, ännu en gång. Under hösten,blandat med alla klagomål och svordomar över vädret, har jag till slut vågat släppa alla gränser och faktiskt älska och släppa in mina närmsta vänner på ett sätt som jag var tveksam till att kunna göra igen. Jag insåg att jag inte hade någonting att förlora, att jag lika gärna kunde ge det ett försök och det är det bästa val jag gjort under detta året. Om fyra dagar bär det av till ett än så länge okänt resmål med pappa och Monica. Och jag är helt övertygad om att det kommer vara ett perfekt avslut på detta år.

2 kommentarer »

Lite vardagsmat

If women ruled the world, there would be no wars. Just a bunch of jealous countries not talking to each other.

2011-12-08 // 20:53:18 » © adelines.se

"Enda anledningen att lägga sig i någon annans liv är att du inte har något eget."

När ska vi någonsin, någonsin lära oss? När, i hela universum, ska vi förstå att vi driver oss själva ner mot undergång när vi beter oss som vi gör? Tjejer är, tydligen, som tjejer är. Och killar är som killar är. Det låter väldigt uppenbart kanske, men jag tror jag insåg det idag. Respekten för varandra är borta med vinden. Varje dag suddar vi ut oskrivna lagar om vad man gör och inte gör, vad man säger och aldrig skulle drömma om att yttra.

Och samtidigt som dessa oskrivna lagar försvinner mer och mer, så försvinner folks förmåga att stå upp för sig själva. Att gå till någon och säg rakt ut, jag tyckte inte om att du gjorde som du gjorde. Jag är inte okej med att du gör så mot mig, kan du vara snäll och sluta med det?

Istället för att faktiskt säg detta, öga mot öga till personen som det gäller, så säger vi det till första bästa människa som vill lyssna. Och där, precis där, sätts en kedjereaktion igång. Öga för öga, tand för tand, säger man. Ta konsekvensen av vad du gjorde. Stå upp för att du gjort misstag. Be om ursäkt, och ta emot ursäkter. Trots allt, ingen är perfekt. Nej, tro det eller ej, men inte du heller. Inse detta, och kanske kan du gå vidare i livet. Men skitsnack och ihopskrivna historier enbart ämnade att förstöra för någon annan kommer aldrig leda någonvart. Aldrig.

0 kommentarer »

Lite om att...

30 november och julkalendern som börjar imorgon verkar bra.

2011-11-30 // 21:17:54 » © adelines.se

Sover lite halvt och misstänker att jag håller på att bli sjuk. Jag har städat på mitt rum och det är precis som jag vill ha det - iordningplockat men ändå halvrörigt så att det fortfarande är jag. Och så en adventsljusstake, såklart.

1 kommentarer »

Lite vardagsmat

Happiness can be found even in the darkest of times, if one only remembers to turn on the light. - A.D

2011-11-29 // 17:10:46 » © adelines.se

Jag har Harry Potter-maraton med mig själv och gråter lite. Det är liksom nostalgi från många håll som har betytt en hel del för mig. Jag slutar aldrig förvånas över vad livet har att ge mig, samtidigt som jag är beredd på vad som helst. Idag har jag varit i skolan några timmar, och nu är jag hemma, precis som vilken dag som helst. Jag ligger i min säng och tittar på film, precis som vilken dag som helst. Hela världen runt om kring mig stressar för att det snart är gymnasieval, och man ska utomlands och göra si och göra så, åka dit och resa till det landet, vara utbytesstudent där och au pair hos den familjen, vi ska se världen trots att vi bara är femton år gamla och har hela livet på oss. Jag förstår inte vad den där måste-ångesten kommer ifrån.

Jag har funderat hela natten och hela dagen och insett att jag inte måste någonting. Jag känner inte att jag måste ha besökt trettio länder innan jag fyllt tjugo eller att jag måste studera i Barcelona. Jag känner inte heller att jag tvunget vill bort från där jag är. Jag vill ta mig vidare, men jag vill inte bort. Att vilja bort från någonting innebär för mig att känna en längtan efter att lämna hela sitt liv bakom sig, försöka sig på konsten att glömma och börja om från början. Jag har provat det där, och det funkar inte för mig. Jag har insett att jag inte vill lämna någonting bakom mig. Jag vill ha kvar min livserfarenhet och mina minnen och skapa något nytt utifrån det. Inte börja om från början, för om jag gör det, är det enda som kommer hända att jag gör samma misstag om och om igen. Vilket uppenbarligen, inte leder någonvart. Och något av det som skrämmer mig mest i världen, är att vara mänsklig. Att glömma bort saker, att jag inte kommer ha kvar vad jag har inom mig nu om trettio år. Det skrämmer mig så fruktansvärt mycket. Just nu vill jag handla, eller helst av allt göra, vackra julklappar att ge till mina närmsta, äta lussekatter och dricka varm choklad på mysiga caféer. Jag vill plocka fram min vita dunjacka och vara klädd i den och uggs tills det är sommar igen. Jag vill städa mitt rum och göra det julmysigt. Jag vill ha filmkvällar och trevliga vinterfester med mina närmsta vänner. Och så vill jag ha fred på jorden osv. Sov gott och dröm sött, skrev jag och insåg att klockan bara är fyra.

(Vill ni ha något att tänka på, så tänk på skillnaden mellan att höra och lyssna och skillnaden mellan att prata och att säga något)

0 kommentarer »

Lite musik, film och sånt

Freedom is just another word for nothing left to lose

2011-11-28 // 21:04:38 » © adelines.se

I remember one day,

one year ago, possibly two.

One day, when I was standing at the sidewalk,

with trafic running back and forth,

in every direction you possibly can imagine

Standing there, waiting for those lights to turn green, as many times before.

In that moment, that day, I felt trapped inside my self

inside my love, inside my soul and body. So I said a little prayer,

wishing to be free. It's a pity, you know.

That we never, ever realise what we have until it's gone.

Somehow, we need someone to tell us they don't need us anymore

or that call telling that a person doesn't exist anymore,

to finally be honest with our selves, and admit that we love somebody.

First then, we can swallow every last drop of pride inside our body,

and own up to that we did something wrong.

Be thankful to what you've got. And as they say,

be very, very careful of what you wish for.

Cause even though it's a kliché, it's true.

It's true that it might come true, you know.

0 kommentarer »

Lite skrivande

Kändes förjävligt innan men det börjar bli lite bättre nu min vän

2011-11-24 // 20:07:00 » © adelines.se

Procentfördelningen förändras. Jag lever med det jag lever med, visserligen, men jag har vant mig vid det och det gör inte lika ont längre. Jag är inne i en sådan period när någon eller något eller hon eller han där uppe har bestämt sig för att göra det lite lätt för mig. Kanske lite tråkigt, men jag har ingenting emot det. För om jag ska vara ärlig, så är det första gången någonsin jag kan säg att jag blir uppriktigt uttråkad av livet och jag älskar det. Varje liten minut har annars gått åt att göra saker, åka dit, träffa den, gå på den festen, äta på den restaurangen, finnas där för den ena och rädda den andras värld. Jag har levt halva livet i andra människors värld, för att jag är sådan. Jag har funnits där för människor så otroligt mycket, för att jag är sådan. Min värld kan ligga i spillror på golvet men behöver någon mig, så är jag där och det tärde så fruktansvärt mycket på mig ett tag. Och samtidigt, när jag en gång sa, att jag inte hade någonting att ge, att jag inte kunde vara där och inte hade någon energi till att lösa andras problem för mina egna tog över. När jag en gång sa det, grät jag mig till söms samma kväll för att jag äcklades så fruktansvärt mycket av mig själv.

Jag lyssnar mycket på musik och har börjat skriva igen. Jag har världens vackraste vänner och jag gräver ner mig i skolarbete för att det gör mig lite tillfreds med mig själv. Jag har kommit ur mitt ide och jag tar varje dag lite som den kommer. Jag känner för första gången på väldigt länge, att jag är stolt över mig själv.

(Det är en månad tills julafton. Det är en månad tills hela huset luktar granbarr och mitt snurr till familj ska försöka sig på avancerad julmatlagning. Det är en månad tills mitt sparkonto kommer vara tömt på saker till andra, det är en månad tills det målas chackbräden med rutig färg och mellandagsrean börjar. Trettio dagar bestående av tjugofyra timmar var tills det spelas dåliga julskivor som Ica rear ut för 99:-, en månad tills mannen i huset helt plötsligt ska gå och köpa tidningen klockan åtta på kvällen.) Tomten jag vill ha en riktig jul.

0 kommentarer »

Lite från hjärtat

Right now, I'm pretty much a one man show. And by one man, I mean three awesome women

2011-11-23 // 19:03:55 » © adelines.se

Ni är bäst, vi är bäst

det är så bra att vi har oss,

för jag vet inte riktigt vad jag skulle göra annars

och jag älskar er

något otroligt mycket ♥

1 kommentarer »

Lite fina saker och tillfällen

Ta mig till kärlek ta mig till dans, Ge mig nåt som tar mig någonstans

2011-11-23 // 04:28:00 » © adelines.se

Det är snart december och det är grått. Det är grått överallt bland gråa betonghus och grå asfalt som ligger under en grå himmel, och sedan i några dystra fönster lite här och var så lyser det ett kallt ljus. Någon har satt upp julstjärnor i staden, och ja, det är faktiskt ganska vackert. Varje morgon när jag går ut ur vår lilla silvriga bil och vandrar de två otroligt långa metrarna som det är fram till busshållsplatsen så luktar det vinter och Örkelljunga och jag saknar hur jag kunde lura mig själv till att allt var enkelt för ett halvår sedan. Jag vill vara tretton år och problemfri. Även om det borde vara möjligt att vara femton år och problemfri också, men jag är jag och jag känner mig inte som femton år någonstans. Klockan är halv fyra på morgonen och jag ska till skolan om sisådär tre timmar och inser att jag borde inte sitta här just nu. Dessutom så är jag trött, så otroligt trött att mina ögon inte längre ser tangenterna och jag flummar bara ändå, men det känns ganska bra att flumma. Godnatt.

0 kommentarer »

Lite vardagsmat

Burn down the disco, Hang the blessed dj. Because the music that they constantly play, It says nothing to me about my life.

2011-11-16 // 20:06:56 » © adelines.se

The Smiths ♥

1 kommentarer »

Lite musik, film och sånt

Jag behöver något att skriva om

2011-11-13 // 05:36:00 » © adelines.se

Favorit…

Plagg: Jag älskar min USA-tröja, typ, mer än något annat. Sorgligt nog befinner den sig hos Lovisa för tillfället, men det är okej. Och så hade jag en gång i tiden ett par blekta, trasiga jeans som betydde lite för mig. Tråkigt nog är de numera flera storlekar för små. Och i somras var jag dum nog att klippa av dom, buhu. Men jag älskar skor, mer än kläder, skor blir liksom min bästa vän som går med mig genom vått och torrt, medans kläder bara finns där i alldeles för stora mängder.

Låt: Håkan Hellström - 13, för att det är det finaste någon någonsin skrivit till mig. Inte själva låten alltså, är ju inte till mig. Men meningen, "skulle du råna en bank för oss två". The Smiths - There is a light that never goes out är också väldigt jag. Och Bon Iver - Skinny Love är den finaste låt jag vet. (och den människa som påstår att Birdys cover är bättre, is no friend of mine) (Gick lite sisådär med att välja.

Fik: Eva's Paley i Göteborg är ungefär det mysigaste stället jag vet i universum. I Örkelljunga (don't ask, finns inte direkt på kartan) finns det ett litet café på sisådär tio kvardatmeter som är väldigt underbart. Sedan är väl Espresso House en klassiker, men mysfaktorn är 0. Dock har det förts många väldigt betydande konversationer på deras uteservering.

Artist/band: Håkan. Håkan räddar mitt liv. Janis Joplin, för det betyder massor och betyder ännu mer sedan Lovisa intog en väldigt stor plats i mitt hjärta. Janis Joplin är inte min egentligen, (om man nu kan säg att artister är någons, men jag tror att jag tycker att man kan det) men hon är två av människorna som har betytt mer än någon annan i mitt liv. Jag vet inte riktigt, musik är så mycket och har en hel del artister som jag bara lyssnar på en enda låt av.

Man: Hm.., Pappa, Mikkel och Mathias. Jag vågar inte svara något annat.

Kvinna: Min Mamma, Mollie Ekenberg och Lovisa Jönsson.

Inredning: Jag gillar tegelväggar, mycket. Och fondväggar. Inte fondväggar som i 80-talstapeter med jobbiga huvudvärksmönster, utan fondväggar i enfärgat. Mysigt och personligt. Mycket foton, saker som visar vem man är. Jag tycker inte om kalla rum eller hus, där allt är vitt och övermoderniserat.

Jag hatar: Människor som har det bra, som inte har några större bekymmer men hänger upp sig på småsaker och letar efter anledningar till att vara deprimerad. Folk som tror sig veta vad livet är, och vad kärlek är. Folk som tror att de är bättre än alla andra. Insåg att jag hängde upp mig på mänskligheten. Jag hatar även att man blev nerplacerad i livet och spelreglerna är redan skrivna. antingen spelar du efter dom, eller är du inte med, och så hatar jag att alla tycks kunna fuska, när det aldrig har fungerat för mig.

Jag älskar: Pasta, avocado, oliver, mozarella, soltorkade tomater, att fika, kaffe, choklad, att det finns chips med räfflor på ena sidan och slät yta på andra sidan, kärlek, pussar på pannan innan man somnar och kyssar på morgonen med dålig andedräkt, nätter, långa djupa konversationer som ger mig någonting, känslan av att vara riktigt stolt över sig själv eller någon annan, musik, mina bästa vänner, min familj, 500 days of summer för det är den bästa film som någonsin gjorts och så vidare. Jag kan fortsätta för evigt.

Jag brinner för: Att skriva, dock kan jag inte säg att jag brinner för att beröra folk med vad jag skriver. Eller jo, själklart vill jag beröra. Men det är så, att det inte är speciellt många som har läst något jag verkligen skrivit. Så därför, är det lite svårt. Jag brinner nog för att leva. Och jag brinner för att få andra att må bra. Det ger mig så mycket mer om jag gör något för någon annan än om jag gör något för mig själv.

Jag trodde aldrig: Att jag skulle klara mig så bra som jag har faktiskt har gjort.

Jag vill tro: På kärleken. Och jag vill tro, bara tro, på allt, för den dagen du slutar tro är du förlorad.

Jag hoppas: Att när jag tar mitt sista andetag så finns det inget kvar som jag önskar att jag hade gjort men inte vågade göra.

Svart/vitt
Fest/Hemmakväll (beror på mitt humör. Ska jag välja just nu, hemmakväll, för min helg är så otroligt fullspäckad och jag är så otroligt trött)
Fisk/Kött

Alkohol/Alkoholfritt (spelar mig ingen större roll, men beror såklart på tillfället.)
Kladdkaka/morotskaka
Chips/godis

Bästa…

Ligget: Med någon man älskar eller det spontana, efterlängtade .

Bilden: Topless på Hallands Väderö denna sommaren, för att jag blir fylld av ro och glädje bara av att titta på den.

Staden: Göteborg, för det är min terapistad. Jag älskar människorna, jag älskar Avenyn, jag älskar att sätta mig på Le Pain Francais och äta croissanter och äta frukost på uteserveringen, jag älskar när snöflingor dalar ner över Jul på Liseberg, jag älskar ceasar-kycklingen på Lipp, jag älskar NK trots att jag aldrig har råd att handla där osv.

Skivan: Jag önskar att det inte var så, men jag äger inte en enda cd-skiva. Spotify kom till och hälften av det bästa med musik, vilket är att få en skiva man har velat ha i femtio år i julklapp, försvann.

Lägenheten: Ja, jag har inte varit i så många lägenheter genom åren. Men Sams då.

Tidningsomslaget: Svårt. Tycker alltid att det är överredigerat, överglammigt och alldeles för perfekt, vilket jag inte gillar.

Julen: När man var liten.

Hösten: Den här hösten har varit väldigt vacker på många sätt, och det är den bästa på några år för den är ganska problemfri, om man bortser från alla problem.

När jag var 13 hade jag precis: Träffat Sam, kände att jag för första gången på väldigt länge var på rätt plats och börjar precis våga stå upp för mig själv.

När jag blir 30 vill jag: Ha träffat någon som är speciell och som förstår sig på mig. Någon som lyssnar på min historia utan att springa därifrån och någon som äter konstig mat med mig, någon som är okej med att jag spelar konstig osammanhängandemusik och att jag alltid slänger smutsiga utochinvända kläder på golvet och tar ett nytt glas varje gång jag ska dricka.

Jag kommer aldrig: Jag kommer aldrig mer ändra på vem jag är för att någon ska acceptera mig.

Jag kommer alltid: Älska och försöka följa mina drömmar. Leva på ett sätt som gör att jag kan leva med mig själv. ◊

0 kommentarer »

Lite listor, frågor och svar

Ja, jag skulle råna en bank för oss två

2011-11-05 // 20:53:25 » © adelines.se

Roxette stod på schemat igår och vi begav oss in mot Malmö stad. Det var bra, det var det och jag blödde inombords när de spelade It must have been love. Cigaretter och ändlöst prat fördrev en natt och varje liten bit av min kropp gjorde ont samtidigt som den bultade av kärlek och lycka, över vad jag faktiskt har. Vad jag faktiskt har, som är vackrare än vad jag ens har vågat drömma om inom området vänskap. Jag har suttit i en halvtimme nu och inte lyckats få ur mig mer än dessa tre meningar, kanske för att jag inte kan blotta mig själv här och då blir det svårt, helt plötsligt, för det är allt eller inget på något sätt. Jag får nog faktiskt ta och återkomma inom en snar framtid. Och snälla facebook, gå och dö. Jag tycker inte om dig särskilt mycket. Inte alls faktiskt.

Me & världens vackraste Lovisa

Jag kommer ihåg det så väl, din skakiga röst över telefon som lät på ett sätt jag aldrig varit med om förut, som om du var rädd för mig. Det var som en sjukdom, som en svart, äcklig tumör som legat inuti mig och bultat, dunkat och växt med varje andetag i månader som tillslut lade sig till vila när jag hörde din röst. Och för varje ord du sa, så tynade den långsamt bort och jag blev helare än jag varit på länge. Jag är ihoplimmad nu också, tror jag. Men vissa dagar och vissa nätter blir det helt tomt och tyst inom mig. Jag hör mina egna andetag och ibland mina egna tankar. Och så gör det ont, det gör så fruktansvärt ont, så fruktansvärt länge. Och sedan blir allt bedövat och jag brukar vakna upp eller alternativt falla in i en orolig sömn där allting existerar på ett annat plan. Ibland ett bättre plan, ett högre plan. Och ibland bottenplanet, nej, under bottenplanet, i källaren. Kanske vill jag ha dig så mycket för att jag inte kan få dig. Kanske behöver jag dig så mycket för att du inte existerar i denna värld längre. Jag låter minuterna ticka förbi, och i mitt huvud kan jag fortfarande känna ditt sträva, bruna hår och se dina ögon som var mitt egna lilla hav. Och borde aldrig ha kastat bort vad jag faktiskt hade. Och jag borde aldrig ha varit så in i helvete dum, och tagit någon så otroligt extraordinärt för givet. För jag vet, att jag hade ett finger med i spelet, förmodligen hade jag en hel arm med i spelet, eller om man ska vara ärlig så var våra båda kroppar de enda spelpjäserna så självklart hade jag både en, två och tio fingrar och tår med i spelet. Och jag gjorde också fel.

Det är jag fullt medveten om.

Music has helped me through life.

But why is it, that every line is written for me

And even the whatever-music they fill the radio with

Somehow, seems to fit a little to good into my life.

I feel like my dogs get along better with me than most of the humanity

They get me, in a way people don't

When things go wrong, don't go with them

Shake all your hate of, because hate ain't gonna get you anywhere

You see, inte the end, everything is goint to come right back to you

So get back upp. Smile. Remember to love.

Try to, after a few minutes of end-of-the-worlding, to see the light in the end of the tunnel

And trust me, baby, when I say that I'll be there with you

Because I don't run away

I just don't.

0 kommentarer »

Lite vardagsmat

I will walk through the fire, Cause where else can I turn?

Hej. Bra början, mycket fantasifullt; hej. Jag vill tacka min fina Mollie för det vackra inlägget som gjorde att min blogg inte har varit död och begraven de senaste dagarna. Vad jag har haft för mig? Jag har haft några väldigt fina dagar med mina bästa vänner. Dagar som har varit fina i allt det fula, som var behövliga och som betyder massor. Hur det är? Det är som det är när det inte blev som det skulle. Men det kommer bli bra. För det är väl det saker gör, efter regn kommer solsken, även om man börjar misstänka översvämning ibland. Idag har jag inga större planer på att gå upp ur sängen. Imorgon ska jag till sjukgymnasten och ta en fika och titta lite i affärer med mamma. Och på fredag ska jag titta på Roxette med pappa, Monica och Lovisa. Om det nu kommer sig att jag inte skriver något innan dess. Jag svamlar, jag är medveten om det - men äh. Knappt vaken och en huvudvärk som tar livet av mig, så jag tycker att jag är ursäktad.

I brist på bilder, skapat av Mollie Ekenberg

0 kommentarer »

Lite vardagsmat

det står två flickor vid min sida som jag älskar

(adeline du får rätta min stavning sen)

Eftersom adeline (eller kicken som hon också kallas) är nere i stan med Lovisa och handlar lite för ikväll så sitter jag ensam i Lovisas lägenhet och gästbloggar. Tänkte jag skulle dra historian om hur jag lärde känna Adeline.

Jag ar gått på en skola inne i Ängelhom sen 6an och nån gång förra året började en tjej med mörkt krulligt hår. Hon fick snabt stämplen "fjortis" hoss mig. För så är det när du ser någon för fösta gången, du ger dem en blick sen tror du dig veta vem personen är. Tjejen som jag umgicks med då slutade på skolan och jag började umgås med mina "gamla" kompisar som också gick på skolan igen. (lång historia)
Adeline började också umgås med dem och på så vis hamnade vi i samma umgänge.
Efter en hel del festande och en linte så djup vänskap så en dag i slutet av sommaren mötte jag Adeline i stan som var med Lovisa jag var ensam hemma så vi sov över hoss mig.
Dagen efter tog vi en spontanresa till Hallandsväderö (ni i norvästra skåne ve villken ö jag syftar på) eftersom min föreldrar var där. Min familj äger en segelbåt oc jag är uppväxt på havet.
Den kvällen sov jag Lovisa och Adeline under bar himmel,badade,solade och såg ett stjärnfall.

Sen dess har vi pratat varje dag och aldrig varit ifån varandra längre änn 3 dagar.
Jag älskar er, ni är som systrarna jag aldrig fått. Ingen vet och förstår mig bättre än ni och jag kommer göra allt för er och vi ska stötta varandra genom vått och tort.

/// Mollie Ekenberg

1 kommentarer »

Lite från hjärtat

Lite bilder från sista tiden och så får man sova en timme längre utan att det är skamligt

Klockan snurras en timme bakåt och det är konstigt. Konstigt, men ganska skönt tror jag. Nu kommer det kanske inte vara natt när jag går upp om vardagarna längre. Iallafall, så har jag höstlov i en vecka. Det är väldigt okej. Jag tänker mycket på att skriva mer, men jag har inte riktigt något att skriva om. Och på sista tiden har jag börjat inse att papper och penna har sin charm. Ja, jag kan inte påstå att jag skriver för lite, jag skriver bara inte här. Och jag lyssnar mycket på musik, läser en del och tänker alldeles för mycket.

"Hej och välkommen till Adelines matblogg"

0 kommentarer »

Lite vardagsmat

För det är ett nytt spel och jag vill inte vara med.

Som en halvrökt cigarett som du plockade upp ur paketet igen, tände, tog några sista bloss på och sedan fimpade, kastade på marken och trampade på. Ungefär så, känner jag mig just nu. Jag har ingenting kvar att ge längre. Jag är liksom okej, eller jag borde vara okej. Jag plockade precis fram min dagbok. Och någonting som det fanns väldigt mycket inuti sprack och jag skrev femton sidor på raken som bara kom. En månads tid har gått sedan jag har haft något att berätta för dig. För jag vet, jag vet att du läser vad jag skriver, hör vad jag säger och ser vad jag tänker. Jag tror dock lika mycket att det handlar om att försöka berätta saker för mig själv. Jag försöker att genom att sätta ihop dessa ord till meningar förstå lite mer. Jag tror att jag gör saker så mycket mer komplicerade än de egentligen är. Nej, nu ljög jag. Jag vet att jag inte gör någonting mer komplicerat än det är. Det behövs inte riktigt. Men jag är medveten, fullt medveten, om att det är valen jag har gjort som tagit mig hit. Och jag kan inte riktigt backa, och även om jag hade kunnat, hade jag inte gjort det.

Jag tappar greppet och det är vad som gör mest ont. Du försvinner från mig, suddas bort som blyerts på en servett som jag har sparat någonstans. Varje dag kommer jag på mig själv med att inse att du är borta och det gör liksom inte mindre ont hur jag än bär mig åt. Vid varje tillfälle jag inser detta är också minnet lite blekare, och jag hade verkligen önskat att jag kunde frysa mitt minne. Jag vill minnas varje sekund, varje andetag och varje liten detalj, ibland vill jag stanna kvar i det förflutna men jag vet att livet inte fungerar så. Ibland så jämför jag vad andra människor säger med vad du sa, hur andra ler med hur du log och vad andra säger till mig med vad du skulle sagt till mig i samma situation. Det är inte meningen, det är ännu en sak jag ertappar mig själv med att göra.

Och tänk på, kära ni, att aldrig, någonsin glömma bort att berätta för människor hur mycket du bryr dig om dom. För sedan en vacker dag står ni där och har inte möjligheten längre och i huvudet spelas scen efter scen upp med allt som du tänkte säga senare.

0 kommentarer »

Lite skrivande